eriktheodoresmammma

Theodore.

Jag visste ända ifrån UL-bilderna att du var,
att du Är MIN Theo, för mig var du aldrig någon annan.

När jag fick plusset fick jag panik, jag menar
barn NU?! Jag kände mig inte redo, kände mig inte säker,
visste varken ut eller in, jag vela inte, men innerst inne
så vela jag. Innerst inne var jag Lycklig när jag såg
plusset.

Plusset som var du, du var mitt pluss.
Du adderade bort alla minus i mitt liv du fick mig på andra tankar,
herregud jag ska bli mamma oO vah NU?.

Ja nu, dagarna gick sakta min mage växte och jag kände dina
sparkar, dina sparkar som fick mig att förstå.
Du är påväg, du var påväg.

Tiden gick olidligt sakta, jag oroade mig hela tiden, räknade sekunder,
Sekunder, blev till minuter, minuter till timmar, timmar till dagar, dagar till
veckor, Ja fyy vad en sekund kunde gå långsamt.

Jag väntade på att tiden skulle rinna iväg, så att det inte skulle spela,
någon roll om du föddes nu. Att det inte längre skulle vara farligt.

Men tiden gick sakta, flera gånger var jag orolig att ditt hjärta skulle sluta
slå, flera gånger fick vi åka in och lugna min oro.

Det var de bästa stunderna, att få ligga där på sjukhuset med en mätarmickrofon,
på magen. En mätarmicrofon som fick mig att höra ditt hjärta.

Ibland sa det POFFPOFF, det var när du hade fått nog,
när du tyckte att mätare tröck för mycket på magen,
när platsen där inne hade blivit så liten att det tröck på dig.

När jag sedan började se dina rörelser på magen som en
ailien som försökte komma ut igenom magen, förlåt men det
var verkligen så det såg ut.

Folk började se på min mage som rörde sig.
VAFAN rör sig hela magen oO det var nå nytt, det visste jag juh inte
att den skulle göra.

Efter ungefär hundra år var du påväg, påväg på riktigt.
Du bestämde dig för att landa på min mage den 25 april 16.50.

Jag var så chockad när jag såg dig du var så himla vacker,
det var DU som hade legat i min mage, det var ditt hjärta jag hört.
Det var dina rörelser jag känt.

Jag skakade och grät, visste varken ut eller in.
Det enda jag visste var att nu var du verkligen min.
Min son, min stolthet mitt allt.

Men medans tiden gick fick jag svårt att förstå att du verkligen var min.
Jag hade svårt att se på dig, speciellt på kvällarna.
Hade en obehaglig känsla inom mig.

Det tog ett tag för mig att förstå, att det var min oro som spökade.
Oron över att något skulle hända dig, oron över att du skulle sluta
att andas.

Jag älskade dig från första stund och jag kommer alltid
att älska dig, nu är du hela 6 månader, dagarna går sakta,
men tiden går fort. SNart kan du krypa helt o hållet, du
utvecklas hela tiden, alltid lika spännande att se allt nytt du har lärt dig.

MIn oro att nått ska hända kommer alltid att vara kvar,
det är ju så att vara mamma.

Man har verkligen sitt hjärta utanför kroppen.

Jag ÄLSKAR att vara DIN mamma Theo <3